Mina intressen

BILKÅREN

SLÄKTFORSKNING

HJÄRNKRAFT

SENIORNET

MOTOR CAMPING

NYTTIGA KUNSKAPER

Här kommer jag att plocka in blandade karameller om andan faller på.

Gäller de gamla ordspråken ännu? (6 sep 2001)

Tankar om ålderdom (4 nov 2002)

Skillnade mellan tanter och tjejer (27 maj 2004)

BILKÅREN

Jag har varit med i Kvinnliga Bilkåren sedan 1964 och har lärt mig mycket. Det mest värdefulla är nog alla bokstäver i körkortet som har givit mig möjligheter både i arbetet och på fritiden. Jag har kört bil i jobbet, både i sta´n och på landet och lyckan är att vara lantbrevbärare - i snö och is....
Jag har kört buss också, mest frivilligt inom försvaret, men några år yrkesmässigt.
Bilkåren har givit mig många roliga och utmanade uppdrag som gjort att man vågar gå utanför det som verkar möjligt. Jag har lärt mig parkera bra (se ex på bild) jag vet vad som är fram och bak på en bil och jag kan skilja en lastbil från en buss.
Jag har lärt mig att köra bil på både bra vägar, dåliga vägar, hala vägar och inga vägar alls. Efter att allra första gången kört fast (det skulle bli många fler) på något som var mera lervälling än väg blev jag medveten om att kaffetermos ingår i en bilkårists utrustning.
Jag ägde motorcykel några år då äldsta barnet Karin, flyttat hemifrån och vi två som blev kvar fick plats på en cykel. Jättekul! Naturligtvis har jag vågat mig på styrelsearbete och slutade som distriktsordförande för Bilkåren i Uppsala län.

Numera har vi slopat "kvinnliga" i kåren och heter sedan ett par år tillbaka endast Bilkåren. Det bestämdes att vi inte längre får diskvalificera män att vara med och därför namnändringen.

HJÄRNKRAFT

1986 skadades min son David, då 14 år, i en olyckshändelse. Några år senare var jag med om att starta Föreningen Hjärnkraft här i Uppsala. Mycket nödvändigt med stöd och hjälp åt hjärnskadade och inte minst åt anhöriga. Tretton år senare, då David försökt bo i egen lägenhet några år, fick han personlig assistent. Nu behöver jag inte längre ägna all tid åt honom och livet blir roligare.
Att vara anhörig till en hjärnskadad är ibland svårare än att vara den drabbade och det är något man knappast får tala högt om. Jag levde många år med självförebråelser för att jag mådde dåligt, jag är ju frisk! Självklart är det den skadade som man ska hjälpa..... eller?? Kanske hela familjen behöver stöd?

Jag berättar här om mitt liv med hjärnskadade anhöriga.

MOTOR CAMPING

Länken leder till Motormännens hemsida. Leta dig fram till Lokala klubbar och klicka sedan på husvagnen så hamnar du så småningom hos Klubb öst, min hemmaklubb där jag har mina "husvagnsvänner".

Livet efter Davids skada har förändrat både honom och mig. Motorcykelfärder var inte att tänka på men något måste vi hitta på för att överleva och få honom tillbaka till ett socialt acceptabelt liv. Där kommer husvagn och Motor Camping in i bilden. Det "hemmet" kan man ta med sig överallt och i Klubb öst fann både jag och David många med samma intresse.

SLÄKTFORSKNING

En bror till min farmor avled i Amerika 1966. Han hade ingen fru och inga barn så hans syskon, en del redan döda fick ärva. Farmor och pappa var också döda så min syster och jag fick dela på det som var avsett åt farmor. Till slut, efter alla delningar mellan syskon, blev det omkring 600 kr kvar av Amerikaarvet. Alla blir inte förmögna av arv från Amerika…! men vi fick en sammanställning på alla farmors syskon och de redan avlidnas barn.
Det pappret fick vänta ca 30 år innan jag kom igång med släktforskning, men det var en bra utgångspunkt. Min syster började på mammas släkt i Skåne, mest i Västra Karup och jag tog mig an pappas anor och hamnade enbart i Värmland.
Nu har jag kommit så långt att jag snart måste börja om från början. Man lär sig med tiden och jag förstår nu att jag inte var grundlig nog i början utan mer intresserad att komma bakåt i böckerna. Den insikten drabbar nog många släktforskare.
En viss reservation för att min tolkning av de gamla böckerna kan innehålla fel.

"Vansinne är ärftligt, du kan få det av dina barn."

SENIORNET

Hela vår bostadsrättsförening fick tillgång till Internetuppkoppling till fast avgift julen 1999. Det var en fin "julklapp". Men - här satt jag med en tåt till världen och visste noll. Min kära syster hade hört talas om SeniorNet och jag kollade deras hemsida, blev medlem och fick en första inblick i hur man surfar på nätet.
Har sedan David fick sin första dator 1987 lärt mig en hel del om dessa nyckfulla varelser, men nätet var nytt.
Så småningom hittade jag SeniorNet i Uppsala och fann likasinnade "gamlingar" och vi har mycket trevligt på våra "möten". Vi lär av varandra, fikar och har allmänt mysigt. Jag föredrar en pensionärsförening med en inriktning framför allmänt kaffedrickande. Den sociala samvaron är viktig för mig som bor ensam, katter i all ära, men de är svåra att utbyta åsikter med.
Jag fick till och med vara med och visa nybörjare hur man överlistar en dator.